Hoppa till innehåll

Räknesnurra för beräkning av fjärrmatning

Data/Tele, Visa alla

08 juni 2020

Installatörsföretagen har tagit fram hjälpmedel för att underlätta att uppfylla kraven enlig den nya Installationsstandarden. Först ut är en räknesnurra för att göra nödvändiga beräkningar för fjärrmatning, så kallat "Remote Powering". Dessa beräkningar ska göras vid projektering och all nyinstallation, samt vid validering av befintliga nät där fjärrmatning kan komma att användas.

I början av 2019 gavs nya installationsstandarden för fastighetsnät SS-EN 50174-1 och -2 ut. En av nyheterna var möjligheten för strömförsörjning via fastighetsnätet med upp till 100W. Det benämns i standarden som "Remote Powering", på svenska "fjärrmatning", men kallas i vardagligt tal PoE (Power over Ethernet).

Det innebär att man dels vid projektering, men även vid konstruktion och installation, kommer att behöva beräkna vilken värmeökning som sker i kabelbuntarna till följd av fjärrmatning (strömförsörjning via fastighetsnätet). Detta påverkar i sin tur den maximala länk och kanallängd man kan installera.

Enligt standarden ska nya nät i första hand dimensioneras för klass RP3, det vill säga med möjlighet för upp till 100W strömförsörjning. Detta ställer krav på förkortade ledningslängder som ska dimensioneras utifrån ett antal formler i standaren. Att göra den beräkningen med hjälp av vår räknesnurra hoppas vi kommer att underlätta väsentligt för branschen.

Vid fjärrmatning finns fem faktorer som påverkar kablarnas drifttemperatur som i sin tur begränsar möjlig kabellängd:

  • Omgivningstemperatur. Temperatur får uppskattas för de givna kabelvägarna. En högre omgivningstemperatur medför mindre utrymme för temperaturökning i kabeln. Omgivningstemperatur bör definieras i kravspecifikation för installation (förfrågningsunderlaget) som en generell omgivningstemperatur eller en omgivningstemperatur för varje enskilt installationsutrymme.
  • Ledarresistans. Högre resistans i kabeln ger högre temperaturökning. Kommunikationskablar har som oftast en given ledardimension utan möjlighet att välja grövre ledare för att erhålla lägre resistans.
  • Kabelns ytterdiameter. Större kabeldiameter ger ett större avstånd mellan ledare samt en större mantelyta och därmed lägre temperaturökning.
  • Storlek och utformning av kabelbuntar. Större kabelbuntar ger en högre temperaturökning av de innersta kablarna. Utformning av kabelbuntar med större omgivande yta (ej cirkulär) ger lägre temperaturökning.
  • Installationsmetod. Kablar som förläggs i ventilerade förhållanden har minst temperaturökning. Kablar som förläggs i mer eller mindre värmeisolerade förhållanden kommer ha en högre temperaturökning. Installationsmetoden är den enskilt största påverkansfaktorn för temperaturökning.

Kablar med en drifttemperatur över 20° C kräver en längdreducering enligt tabell 4 i standarden. Därför måste en avvägning av ovanstående faktorer ske för att minimera uppvärmning och den nödvändiga längdreduceringen.

Maximal kabeltemperatur är 60° C om inte kabeltillverkaren tillåter en högre drifttemperatur.

Räknesnurran hittar du här